Etac

Hjälpmedel ur olika perspektiv

Smarta griptänger, hopplösa strumppådragare och extra förlängda toalettborstar. Idéerna flödar, åsikterna haglar och skratten kluckar när Etac samlar ett gäng hjälpmedelsproffs för att ta del av deras syn på produkter som underlättar livet.

– Det bästa vore om det inte fanns några hjälpmedel alls, om saker ­utformades och designades så att det var funktionellt för alla, funktionsnedsatt eller ej, säger Agneta Smith Jonasson bestämt.

Hon är sjukgymnasten som själv diagnostiserades med en grav form av reumatoid artrit för över trettio år sedan och som är flitig ­användare av hjälpmedel sedan 1993, då hon genomgick den första av hittills ­tjugotre operationer som gett henne både nya höfter och knän och ­stelopererat åtskilliga leder.

Gunilla Hammarskiöld, arbets­terapeut sedan 1967 med lång ­erfarenhet av hjälpmedel, håller med henne.

– Trots att det finns mängder med burköppnare på marknaden har många problem att öppna sina burkar. På 70-talet var det samma sak med kranöppnaren, men allteftersom ­kranarna utvecklades behövdes inte längre öppnarna. Jag hoppas att vi får se en liknande utveckling för ­burkarna.

Agneta förklarar känslan av ­frustration när utvecklingen går åt motsatt håll. Som när hon varit ute och ätit och funnit att många ­restauranger installerat moderna ­toaletter med spolknappen infälld i väggen, i stället för de traditionella.

– De nya spolfunktionerna är ­omöjliga att hantera för någon med en funktionsnedsättning som min. Ska jag inte kunna gå på toaletten utan att ha någon med som kan spola åt mig?

Men Agneta är inte den som bara finner sig i orättvisan. Hon tvekar inte att kontakta de personer och företag som är ansvariga för att berätta hur hon påverkas av att hissknapparna är svårtillgängliga eller möblemanget gör det omöjligt för henne att ta sig fram.

– Ibland kan jag få till en förändring, ibland inte, hur som helst har jag i alla fall gjort dem uppmärksamma på ­problemet, menar hon.

Hon gör också vad hon kan för att få framtidens designers och arkitekter att tänka på användarvänligheten i de nya produkter de skapar. Som resursperson på Designhögskolan i Umeå och tidigare även på Konstfack ger hon studenter en inblick i sin vardag.

– Vissa av dem har aldrig mött någon med funktionsnedsättning och då är det givetvis svårt att se till dessa människors behov när de utvecklar nya produkter. Det vill jag ändra på.

Men det handlar inte bara om att få samhället anpassat efter funktions­nedsattas behov och att utveckla användarvänliga produkter. Det handlar också om att få människor själva att acceptera hjälpmedel och ta hjälp av de produkter som finns. Gunilla möter i sitt jobb många människor som drar sig för det.

– Jag får ofta höra kommentarer som: Det är säkert bra för andra, men jag behöver inget, säger Gunilla som ser det som en av de största ­utmaningarna att vända en sådan inställning. Själv är hon övertygad om att hjälpmedel är en viktig del om man som funktionsnedsatt ska kunna ­fortsätta leva ett aktivt, självständigt liv och vara delaktig i samhället. För att avdramatisera det hela brukar hon visa vilka hjälpmedel hon själv använder.

– För det är inte bara för dem som är funktionsnedsatta som hjälpmedel kan vara till hjälp.

– De flesta som är lite stela eller har ryggvärk kan ha användning av exempelvis en griptång, fyller Helena Petersson i, även hon ­arbetsterapeut och verksam inom ortopedisk ­rehabilitering.

– Vi behöver också synliggöra för anhöriga vilka hjälpmedel som finns för dem och som kan underlätta deras arbete, säger Gunilla och menar att flera studier bekräftar att det ­fortfarande ofta är så att hjälp­medel förskrivs till brukaren utan att ­anhöriga involveras, trots att det ofta sedan är de som ska använda dem.

Gunilla tror att okunskap ofta är en viktig orsak till att inte hjälpmedel används i den omfattning som de behövs.

– Folk vet helt enkelt inte om vad som finns. Det är svårt att hitta information, särskilt för den som inte använder Internet. Det är viktigt att ändra på det.

Ofta är det enkla hjälpmedel som gör stor skillnad och som kan hjälpa någon som är begränsad på grund av handikapp att leva ett självständigt liv.

– Tänk vilken lycka för en person med enhandsfunktion att själv kunna klara sitt dagliga liv, klä på sig själv, sköta sin hygien och äta själv, säger Gunilla.

Expertpanelen är ense om att det finns mängder av bra produkter som är svåra att leva utan när man väl fått dem i sin hand.

– Sillocket är suveränt för den som kokar mycket pasta och de fyra färgglada tunna plastskärbrädorna Chopchop använder jag själv flera gånger per dag, säger Gunilla.

En annan juvel är brödkniven med fogsvanshandtag. Men den absoluta favoriten för dem alla är griptången.

– Den är så genomtänkt med ­magnetänden som man kan plocka upp minsta lilla synål med. Jag tror faktiskt att de flesta människor skulle ha hjälp av en. Men kroken som finns på vissa, borde finnas på alla. Den är så fiffig vid av- eller påklädnad, säger Helena och får medhåll av de andra.

– Griptången var mitt första hjälpmedel och fortfarande det jag gillar allra bäst. Jag skulle inte klara mig utan den. Men det vore bra om någon kunde utveckla den så att man också kunde ta ner tunga saker från en höjd med den, exempelvis en bok som står högt upp i en hylla, säger Agneta som tvärtemot många andra aldrig tvekat att använda hjälpmedel.

Hennes sjukdom har gjort att ­händerna sedan länge är svårt deformerade och saknar kraft. Hjälpmedel som hjälpt henne att leva sitt liv så normalt som möjligt har hon därför tacksamt tagit emot. Men det finns ett undantag.

– Rollator. Det vägrar jag att använda, hellre skjuter jag min rullstol framför mig. Rollator är så förknippad med ålderdom. Och varför kan de inte vara lite snygga, smäckra och smidiga? undrar hon.

Gunilla håller med om att det är väldigt viktigt att hjälpmedlen är ­estetiska och snyggt designade, om man vill få människor att använda dem.

– Helst ska det inte ens synas att det är ett handikapphjälpmedel. Helena som i sitt arbete introducerar hjälpmedel till i princip alla patienter som gjort ett ortopediskt ingrepp, har noterat att många blir överraskade om hjälpmedlet de får är snyggt.

– Det är som att de förväntar sig att hjälpmedel ska vara fula, det är ju hemskt, säger hon men konstaterar sedan är så ofta är fallet.

– Fast det finns undantag. Beautyserien är exempelvis snygg. Och dessutom funktionell, vilket är viktigt, säger Agneta. För självklart räcker det inte heller bara med en snygg design, det måste finnas en bra funktion också. Annars hamnar prylarna lätt i byrålådan.

– Många äldre upplever att de har alldeles för mycket saker hemma, säger Gunilla och Agneta i en mun. Trots att det skett enorma framsteg på hjälpmedelsmarknaden under ­senare år finns det fortfarande en del som saknas. Agneta skulle gärna se ett universalhjälpmedel till köket för att slippa se kökslådorna svämma över. Dessutom eftersöker expert­panelen bra produkter att öppna ­förpackningar med liksom en ­funktionell strumppådragare.

– Det finns ungefär tio olika ­strumppådragare på marknaden men fortfarande ingen som fungerar ­tillfredsställande för den som inte har någon kraft i händerna, säger Helena. Agneta har också väntat länge på en toalettborste med extra förlängt skaft.

– Varför låter den dröja på sig så? Ingen, varken med eller utan funktionsnedsättning kan väl tycka att det är särskilt trevligt att man nästan är tvungen att stoppa ner huvudet i toaletten när man gör den ren? undrar hon. Likaså menar hon att det saknas bra hjälpmedel för att torka sig efter ett toalettbesök.

– Det är viktigt att vi vågar prata om vilka situationer som är svåra för oss. Om vi inte gör det kommer det heller inte att komma några produkter som hjälper oss. Men nöden är ju som bekant uppfinningarnas moder och saknas ett hjälpmedel hittar många på sina egna. Ibland kan det som inte ens är tänkt som ett hjälpmedel vara det bästa.

– Ebba von Wachenfeldt glas är helt suveräna. Hon är glasblåsare och trycker på glaset när det fortfarande är varmt, så att det skapas ett ­användarvänligt grepp som är perfekt för mig, säger Agneta.

– Ett långt skohorn kan funka utmärkt till att ta av sig strumpor med, tipsar Helena.

– Och mina barnbarn tycker att griptången är en väldigt rolig leksak, skrattar Agneta. Men som arbetsterapeut har Gunilla också sett skräckexempel på när man skapar sina egna hjälpmedel.

– Värst är när man tagit in rangliga trädgårdsstolar i plast och använt dem som duschstolar. Det kan bli riktigt farligt, säger Gunilla bekymrat men tillägger sedan hoppfullt: –

Och det är just sådant som går att förhindra med bättre information och attitydförändring! •

Text: Helén Bjurberg

Tillbaka till Inspirations sidan