Etac

Med världen som arbetsfält – tack vare rullstolen

”Etacs mamma”, ”inspiratör” och ”eldsjäl”. Britt-Marie Nilsson har många epitet. På dagarna produktchef för rullstolar på Etac i Anderstorp och på ­fritiden Team Manager för Svenska rullstols­rugbylandslaget.

– Jag anställdes på en julfest som gick av stapeln under en helg, men när jag kom till Etacs kontor på måndagen så kom ingen ihåg att de hade anställt mig, säger hon med ett skratt.

Trettio år senare är Britt-Marie ­fortfarande kvar.

–Jag trodde inte att jag skulle jobba så länge på ett enda företag, men aldrig har jag känt att jag vill ha ett annat jobb. Etac har gett mig så mycket! Britt-Marie är en av dem som varit med och skapat Etacs värdegrunder samt byggt upp företaget från grunden. Hon hjälpte till att inleda flera sponsringssamarbeten med några av Sveriges bästa rullstolsåkare. Under flera år ansvarade hon för dessa samarbeten och hennes ögon lyser när hon förklarar tanken bakom sponsring:

– Att sponsra ett rullstolsrugbylag handlar inte bara om att synas i rätt sammanhang utan om att skapa en känsla av värde för det vi gör. Alla anställda ska förstå varför vi jobbar med hjälpmedel. Vi har haft ett ­flertal aktivteter för att öka delaktigheten, däribland uppskattade besök av killarna från laget och rullstols­rugbyturneringar för personalen.

En av dem som hade ett sponsringsavtal med Etac var Jan-Owe Mattsson, rullstolsåkare och rullstolsrugbyspelare, och han och ­Britt-Marie jobbade ihop.

– Vi insåg att vi tyckte väldigt mycket om varandra, berättar hon med glittrande ögon och ett leende. Jan-Owe och Britt-Marie flyttade ihop och hon fick möjlighet att följa med på hans tävlingsresor över hela världen. I Japan, Australien och Kanada fick hon träffa människor och se platser som hon annars inte skulle fått möjlighet till.

– Det finns en fantastisk gemenskap i alla världsdelar med människor som spelar rullstolsrugby. Om man reser någonstans är man alltid välkommen att hälsa på – alla är så öppna! Man blir inbjuden på ett sätt som inte är så vanligt i Sverige.

– Jag har lärt mig otroligt mycket genom kontakten med de som ­håller på med denna sport. De som sitter i rullstol har oftast själva kommit till insikter av olika slag, exempelvis att det inte går att förändra att man sitter i stol. De delar gärna med sig av sina erfarenheter och kan säga till mig ”Britt-Marie, det där kan du inte påverka, släpp det!” Britt-Maries absoluta favorit­­hjälp­medel är utan tvekan rullstolen. Även fast hennes sambo Jan-Owe har slutat tävla är hon fortfarande Team Manager för svenska rullstolsrugbylandslaget. Allt arbete som manager är ideellt.

– Jag är en person som blir upp­slukad i mitt engagemang. Jag vill inte bara ha en bit av kakan utan jag vill ha hela, säger hon med ett av dessa återkommande skratt. När man behöver någon som ska entusiasmera personalen, utbilda säljare eller berätta om Etacs ­historia ropar man på Britt-Marie. Man kan fråga sig hur hon gör för att ­inspirera så många människor.

– Jag är engagerad och det smittar av sig, blir det enkla svaret. Britt-Marie har även jobbat med att visa upp produkter för seniorer.

– Många vet inte om att det finns så mycket bra hjälpmedel, säger hon med eftertryck. Strumppådragaren är guld värd! Att böja sig ner är ju något av det första som blir jobbigt när man blir gammal.

Under årens lopp har hon hört ett antal bakgrundshistorier om hur olika hjälpmedlen kommit till. Uppfinnarna har ofta själva någon funktionsnedsättning eller så är de anhöriga till någon med behov av hjälpmedel. Många som hör av sig till Etac med idéer har kommit på lösningar som finns närmare till hands än man kan tro. Universalvredet uppfanns exempelvis av en man som stod och såg på när hans fru använde köttkvarnen. Vad man än vill vrida om så fungerar ­vredet som ett förlängt handtag.

Det är svårt att inte smittas av ­Britt-Maries entusiasm över hjälp­medel och rullstolsrugby. Hjälpmedel underlättar vardagen för så många människor och det är något som de flesta av oss kommer att behöva en dag, därför behövs eldsjälar som Britt-Marie Nilsson. •

Text: Emma Ejermark

Tillbaka till Inspirations sidan